Idel lovord

Under vägs har jag haft turen att lära känna en massa folk som också sysslar med skrivandet, fantasy eller andra kreativa strävanden och när det går bra för någon av dem blir jag alldeles varm i bröstet. Det är så sjukt roligt att se en bok av någon jag känner, eller en illustration i en tidning eller en artikel om ett hederspris, för att nämna några, och jag tänkte dela med mig av skrytbarheterna.

Den 23:e september, lagom till bokmässan, släppte min lajvvän Karin Tidbeck sin novellsamling Vem är Arvid Pekon? och mitt signerade ex står i bokhyllan och väntar. Den är dessutom illustrerad av en annan väninna, Lisa Sjöblom, som är galet begåvad och gör underbara barnillustrationer med kaniner och andra skogsdjur. Lisa kommer ut med en kalender för 2011 där kaninerna är med.

Vem är Arvid Pekon? av Karin Tidbeck

Ola Wikander har tilldelats Cliopriset för sina historiska texter och eftersom jag är så förtjust i gamla språk har jag förstås läst hans I döda språks sällskap. Han ska dessutom komma med en fantasyroman nästa år som jag ser fram emot, även om jag redan nu har möjlighet att läsa manuset (jag är lyckligt lottad) så ska det bli ännu bättre att ha det mellan pärmar.

En av mina klasskamrater på Författarskolan har recensionsdag idag och det är hennes boks superfina recension i dagens Sydsvenskan som fick mig att tänka på det här. Therese Söderlind har skrivit Norrlands svårmod, jag har länkat till boktrailern förut och det var inte bara jag som gillade den – den vann boktrailerpriset på Bokmässan också, och även om boken fanns att tillgå på mässan så var det idag som tidningarna skrev om den. Hon har fått flera fina förstadagsrecensioner och jag är så glad för hennes skull att jag blir alldeles kvittrig. Hon jämförs med Joyce Carol Oates! När jag fick läsa delar av Thereses bok på utbildningen, i feedbacksyfte så som utbildningen var menad, så gick jag omkring i veckor efteråt och letade efter den där boken jag höll på med i mina hyllor. Det tog en evighet innan jag begrep att det var hennes bok som fattades mig och att jag skulle vara tvungen att vänta tills i år innan den var helt klar. Men det är väl värt väntan, jag säger bara det.

Som kronan på verket i denna strida ström av underbara nyheter har jag nu fått mitt ex av Sigrid Combüchens bok Spill. Den som jag läst kapitel av under resan till Gotland och resan till Berlin. Den blev raskt uppflyttad på min läslista och jag kan inte vänta på att kasta mig över den. Hon har fått välförtjänt uppmärksamhet för den och jag har någon att hålla tummarna för när årets August nomineras.

Men jag har saker att se fram emot också. Stefan Ekman ska försvara sin avhandling lördagen den 16:e oktober. Den handlar om geografi i fantasy och jag har sett fram emot det här sen han höll en föreläsning om fantasy och science fiction på utbildningen. Jag tänker vara där med blommor i högsta hugg och hejja fram honom. Dagen innan håller han i en panel om Fantasy i det akademiska. Den är öppen för allmänheten och har tunga namn på panelen, utöver att Stefan är spännande att lyssna på då alltså.

Längre mässrapport

Jag är hemma igen och efter tre nätter i egen säng börjar jag närma mig normaltillstånd igen. Det var inte mässan som sådan som var jobbig, det var att jag sov i 20-minutersryck hela nätterna. Främmande säng, intrycksöverdos, nya ljud på rummet och det eviga brusandet från mässan, nervositet inför de olika momenten – det kan ha varit vad som eller allt kombinerat. Hursomhelst har jag inte repat mig förrän nu.

Hur var det då undrar ni? Det var galet! Lysande och vansinnigt samtidigt! En bokcirkus i ordets sanna betydelse, som en karneval, ett tivoli och en marknad. Jag var helt nöjd med att bara gå omkring och titta på alla montrarna, böckerna och höra snuttar av samtal och föredrag hela tiden, men jag hade också turen att kunna gå in på ett större seminarium och få sitta ner lite och lyssna på en röst i taget.

Det kändes annorlunda att ha en anledning att vara där. Jag är inte säker på om den känslan kom av att jag skrivit en av böckerna som såldes där eller ifall den kom av att jag hade programpunkter och kände att jag bidrog till det hela – men det kändes annorlunda. Jag gjorde mitt bästa för att utnyttja de fördelar jag hade av namnbrickan – jag gick på föreläsningar och fikade i vip-loungen – men det finns en begränsad mängd saker man hinner med om man samtidigt ska jonglera egna tider att passa och vänner man vill träffa, för att inte tala om det digra monterprogram som fanns. Ett ögonblick jag verkligen uppskattade var att sitta på golvet vid ett av caféerna (för alla borden var upptagna), med gamla och nya vänner medan mässan pågick i bakgrunden, och dricka mitt te och bara vara.

Alla goda saker är tre: Oksanen är om möjligt ännu snyggare i verkligheten än vad hon är på bild. Ajvide vet vem jag är och ska läsa min bok, han har vänner som gillar den. Inger Edelfeldt har ritat vampyrtänder i min kopia av Skuggorna i spegeln.

Och köpstoppets enda undantag har utnyttjats till max: att få köpa böcker om jag närvarar vid en signering av författaren. Jag hade med mig min egen kopia av Lilla stjärna och av Skuggorna i spegeln men utöver den skaffade jag faktiskt så många som fem böcker vid signeringstillfällen. Lift av Hanna Wikman och novellsamlingen Skamlöst, båda ligger på syskonförlaget Charlie by Kabusa; Dödvatten av Lars Krantz, som jag nu har en superfin teckning i som signatur; Sofi Oksanens Utrensning, och med den följde också ett dubbelsidigt uppslag i Svenska Dagbladet av den tjusiga Oksanen medan hon signerar just min bok; och slutligen har jag min väninna Karin Tidbecks novellsamling Vem är Arvid Pekon? med en värmande hälsning i.

Oavsett hur kul det än var med alla de andras signaturer så slår det verkligen inte att få en signerad bok av en vän som man följt på vägen mot utgivning, genom det roliga och det jobbiga.

Mina två föredrag gick bra, om jag får säga det själv. Men ännu roligare var det att träffa nya och gamla läsare vid signeringstillfällena. I SF-Bokhandelns monter (A02:42, passande nog) blev jag dessutom intervjuad.

Allt som allt var det spännande, utmattande och jag kan knappt vänta till nästa år. Men för att få samma upplevelse då måste jag se till att faktiskt ha en bok till vid det laget. Lämpligt att nämna att jag går på en full veckas skrivtid nu då, eller vad säger ni? Har ingen aning om hur mitt bloggande kommer att se ut under den tiden, men twitter lär jag väl hålla på med ändå. Där ska finnas lite bilder från mässan också, om man gillar sånt.

Bokmässan!

Nu är den här och jag är på plats! Jag har haft en fin dag och njuter av varje liten sak som inte är som det varit förut. Så många nya förstagånger att göra. Jag har varit på ett stort seminarium (Sofi Oksanden – insert fangirl squee – talade om sin bok Utrensning och om att skriva om övergrepp under diktaturer), på ett litet seminarium (Jo Salmson pratade om fantasy som verklighetsspegel) och båda gick jag in på med min namnbricka (också känd som psycic paper för de invigda). Jag fick en bok signerad av Sofi Oksanen, sprang på en massa bekanta och avslutade dagen med mingel i förlagets monter. Där fick jag se den nya Legend av Richard Matheson och på förstasidan finns en bild av min bok. Jag blev ännu gladare över det än vad jag blev av att ha omslaget till Legend längst bak i min bok. Jag flinade som en galning.

Visst, jag fattar att man inte förväntas vara så kvittrig över sådana saker men det känns precis som jag trodde – roligt och nytt och lite mer på riktigt än författarskapet känts på sistone.

Vill man se bilder så finns en del på twitter och jag hoppas på att fylla på under resten av mässan. Men så här långt kan vi väl konstatera att jag roar mig!

En annan stads käresta

När jag läste Palimpsest blev jag överväldigad av många saker och det är en bok som handlar om många saker så det är inte konstigt. Den är magisk, drömsk och sensuell. Jag hade inte läst något annat av Cat Valente innan dess, möjligen förutom några blogginlägg på LiveJournal, men jag har verkligen hittat en favorit i henne. Karaktärerna är kompromisslöst och kärleksfullt skildrade av en författare som har ett lätt handlag med alla sidor av mänskliga känslor. Drömstaden Palimpsest målas upp så det känns som om man varit där, det är varje teckning av en drömd plats, varje filmscen, varje dagdröm du någonsin haft men underligare. Det finns bin där. Bara det, en bok som visar kärlek till bin.

Nå, jag har alltså börjat läsa hennes andra böcker och hennes LJ och hon har nyligen varit i Melbourne på WorldCon. Det var inte en resa utan sina besvär och bekymmer men det här inlägget visar vad hon fick med sig hem. En förälskelse i staden. Det är verkligen så det känns när jag mött en ny stad. Hon sätter fingret på det och jag avundas henne inte bara hennes vackra berättelser utan hennes möte med Melbourne också.

När jag reser så är det så det känns. Jag tar med mig en berättelse hem tillsammans med minnena av brunnslocken i gatorna, utrymmet mellan byggnaderna och den där unika smakupplevelsen av något jag inte smakat förut, vare sig det är vattnet eller maten. Lukten av disel och nilvatten i Luxor. Berlins oändliga kvarter och bittra decembervind. Den åldrade skönheten i de förfallna kvarteren i centrala Kairo där åsnekärror och taxibilar varvas. Kyotos bussar och Tokyos lokaltåg.

Sen kommer jag hem till Malmö och även om jag har flera historier med mig så är jag inte på något sätt klar med min stad. Men jag kan inte sluta tänka på dem, de andra städerna, jag önskar dem allesammans en käraste som Cat Valente.

Det här måste för övrigt vara en av de häftigaste saker som någonsin hänt en författare. Det blir ännu bättre om man läst Palimpsest först, men jag tror ni fattar ändå.