Tv-serier är beroendeframkallande

Det borde stå det på dvd-boxen. Något i stil med: Gör inga planer! Eller: Ni som här instiger, låt tiden fara.

Jag har alltid gillat det seriebetonade berättandet. Det kanske började med Kitty-böckerna, det hölls definitivt vid liv av Isfolket (ja, ja, det räknas som ett skelett i den litterära garderoben – jag gillar mina skelett, så det så) och med Arkiv X var jag för evigt fast vid tv-serieformen. På den tiden, när den gick i tv4 en gång i veckan, var jag oanträffbar under tiden som det sändes och gudarna vare nådiga den familjemedlem som ens hostade för länge under tiden. Jag har blivit bättre, säkerligen mycket på grund dvd-boxarna. Denna förbannelse i välsignelseförklädnad.

Sen i julas har vi tryckt oss igenom hela 15 säsonger av Stargate (SG-1 och Atlantis) och när jag berättat för folk att jag riskerade abstinens (och doserade Stargate Universe så hårt jag klarar av för att den ska räcka länge) var det flera som var vänliga nog att peka mig i farans riktning och tipsade mig om Castle.

Ah, Castle. Denna serie om en bästsäljande kriminalförfattare som börjar följa med en polis under mordfall som inspiration och research för sin nya bok. Första säsongen är bara 10 avsnitt lång och det sista avsnittet slutar med en emotionell, men inte handligsbaserad, cliffhanger. Det är den djupaste formen av ondska om man frågar mig.

Nu kommer jag att göra mitt yttersta för att hitta och se avsnitt ett på säsong två. Snarast.

Jag är helt hopplös.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s