Och ifall någon undrade – jag gillade verkligen Star Trek: Into Darkness. Men allvarligt, när ska det komma med fler tjejer? När ska de få prata med varandra?

EDIT: Chris Hadfield, en astronaut vid Canadian Space Agency, har gjort flera andra videor som är värda att ses. Bland andra den här om att gråta i rymden. Just den känns relevant med tanke på musikvideon.

Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.

Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.

Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.

Men, det finns gott om underhållning ändå. Här har ni dagens roligaste blogg på tumblr. WHEN YOU LIVE IN MALMOE STAD. Igenkänningsfaktorn är hög. Som här. Följt av den här.

Hoppas er Valborg blir trevlig också!

Men så vaknade jag imorse och hörde mig själv, som på repris, säga ‘steampunk är gjort redan’ och drabbades av fasa. Sa jag verkligen det? Det kan jag väl ändå inte ha gjort?! Det är ju inte något jag menade så som det nu lät i mitt huvud i alla fall. Hur jag än försökte kunde jag inte riktigt komma på i vilket sammanhang jag kan ha använt så klumpigt idiotiska termer men det undflyr mig. Jag vet att vi sen pratade om att det inte finns någon svenskskriven steampunkroman än och att vi verkar se fram emot den, men jag vet inte ifall jag fortsatte att klampa vidare i mitt klaver, eller om jag ens faktiskt skapade ett klaver att trampa i.

Nå, hursomhelst, resten av det här är ett försök att sätta mina tankar kring mitt skrivande av steampunk på papper.

Jag började skriva på mitt steampunkprojekt (Arbetsnamn: Den tickande staden) 2007-2008 och hade helt sjukt roligt medan jag gjorde det. I cirka en kvarts bok. Sen kom jag inte vidare, av någon anledning. Den stora idén var att skriva steampunk i Sverige, under svenskt 1800-tal och jag hade inte kommit så mycket längre. Plotbekymmer och annat skrivande kom emellan.

Bild av Tomas Lif

En jul däromkring skrev jag en steampunkkalender om ett luftskeppsöverfall (Ombord Franz Ferdinand) som jag hade väldigt roligt med, men som jag också lyckades bränna lite av mitt sug på. Den finns kvar någonstans i internets gömmor, vackert illustrerad av Tomas Lif och mindre kompetent skriven av mig. Jag absolut _älskade_ julkalenderformatet men att bara ligga ett par dagar före publicering, för det mesta bara dagen före, var inte den bästa metoden för att åstadkomma vacker och väl bearbetad text. Eller bitvis ens redigerad text. Men kul var det.

Bild av Tomas Lif

Så återvände jag till Den tickande staden, skrev om det jag hade som brevroman istället och kände en nytändning – som höll i knappa femtedelens bok. Börjar vi se ett mönster här?

Det är ingen slump att jag samtidigt läste mängder av snygg, rolig, spännande och _färdig_ steampunk och jag tror inte att det var en slump att jag tröttnade på mitt eget projekt samtidigt. Allt verkade gjort. Alla saker jag var entusiastisk över kändes som om någon annan gjort dem bättre och jag fick min förtroendekris. Vid det här laget vet jag att den kommer därnånstans med alla mina projekt, då visste jag inte. Så jag la bort Den tickande staden-brevromanen igen.

Nu skriver jag på något annat, men samma. Det är strikt talat steampunk fortfarande, men det utspelar sig senare. Det är en brevroman fortfarande, men jag har flera andra som skriver och tiden har gått. Det handlar om samma personer, men i andra kontexter och med annat fokus. Det är inte actual machines (AM) utan fucking magic (FM)- för att göra en distinktion jag hörde nyligen. Och jag har helt galet roligt igen.

Vi har nu nått tredjedelen och jag är lite nervös.

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

Och jag tycker fortfarande att steampunk i Sverige är en lysande idé. Så jag hoppas att det kommer. Snart.

(Ytterligare Edit: Årets föredrag på Bok och Bibliotek blir förstås – steampunk.)

Så jag har ägnat mig åt flera olika sätt att begränsa mig. Jag har lagt alla mina sociala medier i en mapp, så att det ska vara mer än ett klick bort att komma in. Jag loggar ut mellan varven, så jag ska ha tid att ångra mig innan jag koppar upp, och jag har försökt långa perioder utan internetuppkoppling alls, men det har inte funkat. Vad skulle jag göra utan wikipedia? Utan mail?

Så, som ett försök i att ge mig själv lite skrivro har jag istället gjort såhär: jag har stängt av notiserena i min telefon, nu får jag veta om någon pingat mig först när jag väljer att öppna appen och det rycker inte i armen lika mycket som förut. Jag har också stängt av min airport i datorn så att jag bara har telefonen som social maskin. När jag vill ha reda på något skriver jag en anteckning och så avsätter jag lite längre tid för research istället. Och kanske bäst för min hälsa är att inte kolla telefonen eller sociala media eller mail i sängen. Har jag gått och lagt mig är dagen över. Punkt.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. Min produktion ordmässigt är ofantligt mycket större än tidigare, mitt blodtryck något lägre (det är inte som om världen har slutat producera idioter som berättar för hela internet om sina senaste dumheter bara för att jag inte kollar) och jag har ett par tillfällen per dag som jag kollar mina sociala medier och följer länkar.

Ett annat resultat är förstås att jag inte hinner läsa allt jag brukade läsa, inte hinner svara på alla statusuppdateringar eller tweets som jag skulle ha svarat på förut men jag har tid och ork att svara på de som skriver direkt till mig och framförallt hinner jag skriva. Det är numer rätt sällan jag plötsligt ser upp och inser att det gått en timme medan jag ‘bara skulle kolla en grej’ och när det händer så är det för att jag försökt ta reda på hur många telefoner som fanns i Malmö 1910 och hur postväsendet fungerade före första världskriget. Och det är rätt ok att lägga tid på känner jag.

Det skulle förstås glädja mig ifall ni kunde komma, och det skulle vara ännu roligare ifall ni hade frågor, saker ni är nyfikna på eller vill att jag ska prata om. Jag kan förstås hålla låda alldeles själv också, frukta icke! Men om ni vill höra något speciellt så tveka inte!

Ses där?

Jag fick flera fina kommentarer om min förra bild och tänkte då på hur missvisande den var för hemmets ordning. Det här är mitt så kallade skrivbordshörn. Den observante ser att det fattas ett skrivbord. De senaste åren har jag skrivit i soffan, på kafé och i fåtöljen. Men, det ger alla möjliga krämpor att sitta ihopkurad i en bekväm fåtölj hela dagarna, så jag tänkte försöka lösa skrivbordsdilemmat.

Så här:

Men jag har inte vågat skruva fast något än, det är mer en fråga om att kila fast:

Och städning får vänta tills jag skrivit dagskvoten.

Edit: efter en timme tänkte jag om. Allt som låg på hyllan fick ge vika för det här:

Det får mig att känna mig som en usel dotter, dotterdotter, syster och maka, men det får vara så. Jag har lovat mig själv de närmaste två veckorna också på mitt nuvarande projekt (Arbetsnamn: Blodsbreven) och sen ska det utvärderas. Är det lönt att fortsätta? Vet jag vad jag håller på med? Är det tillräckligt roligt/givande/produktivt för att fortsätta vara mitt huvudprojekt eller ska det få kliva åt sidan? Men jag har lovat mig två veckor i alla fall och de infaller över påsk. Till alla de drabbar – jag beklagar innerligt!

Så här sitter jag, invirad i pyjamas, scarves och spikmatta, med ohemula mängder chokladägg, marmeladgodis, te och kaffe inom räckhåll. Jag har en lång låtlista igång och ett knippe tulpaner att titta på (när jag nu inte kan belöna mig själv med att läsa bloggar) så helt utan påsk är jag inte. Och jag skriver ta mig tusan!

Så jag passar på att önska er alla en riktigt glad påsk, oavsett hur ni firar den, med vem ni firar den eller varför ni firar den. Jag hoppas att den är riktigt, riktigt njutbar!

(och om ni läser något extraordinärt får ni gärna berätta, jag har fått mina första Tiptree-böcker i posten men det betyder inte att jag inte kan göra en läslista för senare)