I förra inlägget skrev jag om en av de värsta mobbingupplevelserna jag haft under min uppväxt och fick ett massivt gensvar. Tack alla för er medkänsla! Jag har haft gott om tid att tänka på vad som hände, vad ni sagt och hur allt fick mig att känna. När folk sa att jag var modig som berättade försökte jag tänka på ifall det verkligen var mod, och den tjej inom mig som var mobbad tycker nog det. Jag tänkte att jag troligen skulle få äta upp det här så småningom, men att det fick vara värt det. Mobbing ska inte få tystas ner.
Jag önskar att jag kunde säga att det var den enda mobbingupplevelsen jag haft, eller att det var den som var tyngst att bära, eller att det var den som var lättast att komma över, eller egentligen vad som helst som gör upplevelsen lättare att leva med och lättare att läsa om och lättare att skriva – men det vore inte sant. Som bisexuell, högröstad bokmal i en liten stad där folk redan bestämt sig för ens värde var läget rätt bistert. Min självbild formades av den tiden och uppfattningen om mitt eget värde, både känslomässigt och fysiskt cementerades. Det tog lång tid att ta tillbaka känslan av att ha egna rättigheter och inte behöva böja sig för vad andra sa.
Jag tackar för det stöd och den uppmuntran jag fått av inlägget. Det är tackochlov lite drygt 20 år sen, jag känner mig inte skadad längre. Men förändrad är jag. Det blir man.
Det jag tycker är viktigast är att det egentligen inte är jag som behöver stödet, det är ungdomarna idag, det är de som lever med mobbing fortfarande som vuxna. Jag berättade inte för att få medlidande (säger jag för att tysta rösten inom mig som säger att det är vad folk tror) utan för att visa att mobbing är något som färgar en för livet, även om livet rätar upp sig senare. Jag önskar att fler vågar ställa sig upp och säga ‘sluta’ och ‘nu får det vara nog’ när det händer. Där och då.
Om jag dessutom visar att det finns de som klarat sig så kanske det hjälper någon, jag vet inte. Jag hoppas förstås att mitt lidande inte var förgäves, gör man inte alltid det?
En udda verklighet 
Ja, men precis. Håller med. Jag berättade inte min historia för att få medlidande. Utan för att få folk att förstå att min dåtid kanske är någon annans nutid.
Precis! Jag tyckte ditt inlägg var bra just på det sättet.
Det här är mer för att jag inte kunnat sluta tänka på det sen jag la upp. Att jag blottat mig på något sätt, att folks uppfattning om mig skulle ha förändrats till det sämre av att jag berättat om min mobbing. Jag kunde inte gå från det första inlägget till att prata om skrivande utan att reflektera först.
Jag tyckte det var allmänt starkt av dig att våga skriva om det. Du inspirerade en vän till mig att i sin tur skriva om en mobbingupplevelse och efter det försökte jag skriva, men kunde inte. Det kändes liksom som om det skulle bli mer verkligt igen om jag verkligen fäste händelsen i ord och text, så det fick bara. Beundrar de som orkar och vågar skriva om sådant.
Jag förstår dig. Det kanske kommer en tid då det känns rätt för dig och jag är säker på att du kommer att göra skillnad då också. Tack för att du skrev här.
Älskade vän. Jag visste ju det här, Så jag skriver inte utifrån någon slags överraskning, men vill i alla fall vara tydlig.
Nej, jag tror inte, och det tror jag få gör, att du skrev det för att kassera in medkänsla. Inte.
Din passion för människors rätt att vara den de är är något som bär i stort sett allt du gör eller skriver eller säger. Så uppfattar jag det i alla fall. Och om den passionen har eldats av dina gräsliga upplevelser, så har i alla fall det goda kommit av det.
Så sluta inte bli arg. Sluta inte bli upprörd. Jag vet väl hur ont det gör att bära känslorna och upplevelserna så tätt under huden (och du har ofta tröstat mig när det blivit för mycket), men jag är fast övertygad om att det är den känsligheten som gör dig till en Bra Människa, och en Bra Författare. Och mest av allt, en Bra Vän. Det är rent ut sagt för jävligt att smärtan och lidandet tvingades på dig. Du är alldeles underbar som du är. Hade du varit underbarare utan smärtan? Vet inte. Jag önskar att du hade kunnat få slippa den. Men då kanske världen hade mist en röst som behövs.
Tack för att du säger det.
Jag tycker att det är enbart bra att mobbing tas upp. Det är inte bara viktigt att belysa att samma problem finns överallt idag – det är även viktigt att alla som råkar ut för det förstår att det kan hända vem som helst, att de inte är ensamma om det och att det inte är deras fel.