Kalla mig pretto

När jag läser igenom förra inlägget kan jag riktigt höra hur jag biter ihop käkarna och hugger varje mening kort. Jösses, det är allvar det här, tänker jag om det. När jag fått tidsplanen igår blev jag lättad och glad, nu händer det, nu jäklar, det här klarar jag-känslor. Sen kom promenaden hem, i mörkret och slasket över kyrkogården och jag måste ha sänkt garden eller drabbats av kalla fötter (pun intended) för gudars skymning vad sammanbiten jag var imorse när jag jag skrev det där inlägget.

Ja, ja, man blir visst konstig av det häringa skrivandet också. Inte bara disträ och stundtals omöjlig att leva med. Det kommer nya spännande insikter hela tiden.

Önskelista, kategori ‘ytterst nödvändigt’

Igår pratade jag med min förläggare igen. Det är alltid trevligt, känns som att prata med en kompis som jag inte känner än, men samtidigt får man inte tappa bort sig helt. Vi har en arbetsrelation också och det var därför hon ville att jag skulle ringa. Vi pratade tidsplan.

Resultatet av samtalet hade jag i mailen bara minuterna senare. Hon kallar det en ‘titelsida’ och där står det uppställt när jag ska lämna in första gången, när omslaget ska vara klart, när jag får tillbaka kommentarer, ska lämna andra gången, får tillbaka kommentarer igen, går till korr, går till sättare och layout, går till tryck, kommer tillbaka från tryck och till sist – när den ska släppas.

Om allt håller, om jag lyckas med min sida av jobbet, så har jag en bok till om det sära Malmö till hösten. För att det ska hålla önskar jag mig Skrivtid. Om jag skulle sätta det i en julklappskategori så hamnar det bland mjuka paket man verkligen vill ha även om det rör sig om nödvändigheter.

Jag har tagit fram min kalender och håller som bäst på att stryka saker. Jag måste jobba, jag måste äta. Jag har hört att det är lämpligt att sova. Resten av tiden ägs av skrivandet och allt annat får anpassa sig. Första deadline är i februari, jag vet vad jag gör fram tills dess.