Dödslinjedagen till ära

Så, igårkväll gick mitt manus iväg till förläggare för bedömning och om det anses vara något att jobba med så går det till redaktören. Ja, jag är nervös. Spelar ingen roll att jag vet hur mycket tid jag lagt på det eller hur mycket bättre det är jämfört med mina tidigare försök på samma manus (jag skickade in upplaga 4.5 nu, för dem som räknar med därhemma).

De senaste veckornas mardrömsfyllda nätter (jag drömmer mycket livliga mardrömmar när jag är stressad, det tror jag att jag sagt förut?) har förstås fått mig att fundera på varför jag gör det här egentligen och det har spridit sig som vågor på vattnet. Så min mans kollega skickade den här länken till honom, att visa för mig för att muntra upp mig. Och jo, nog är det så alltid: Arbetsannons – har du det som krävs för att bli författare? 

Mitt i allt det här har jag förstås också funderat en massa på min skrivprocess, i vild förhoppning om att det kommer att leda till en förutsägbarhet i arbetet så att jag kan planera in fullständiga psykbryt, självförtroendesvackor och arbetstoppar och maximera min textproduktion därefter. Eller i alla fall göra livet lite lättare för mina nära och kära (som alla ställt upp likt superhjältar!). SvD skriver om en sammanställning av kända författares skrivprocess, det är så att man vill läsa. Men min senaste tid skiljer sig markant från deras utsaga – jag har haft skrivkollegor över på skrivstuga i vardagsrummet flera dagar. Det har gjort skillnad. Mindre slösurfning, mer direkta svar på frågor, färre tillfällen av fullständigt stillastående och många intressanta diskussioner om allt som har med skrivande och språk att göra. Karin, Karin och Therése, tack!

Nu ska jag gå på Hollandia, äta tårta och svara på fina brev som jag fått under månaden. Det är fortfarande en vecka kvar (lite drygt) av Month of Letters. Skriv något fint till någon!

There was much more I could’ve done if they’d let me

Men dödslinjen går imorgon och jag är så klar jag kommer att bli den här omgången.

Äntligen.

Har kanske en vettig post i mig imorgon.

Dödsmarsch-pausfilm

Sista dagen innan dödslinjen så det blir pausfilmer idag också. Själv startade jag morgonen med Phineas & Ferb, flingor och kaffe och kommer att vara klistrad vid datorn till sent ikväll. Det finns alltid saker kvar att göra verkar det som. Alltid. My work is never done. Osv i all oändlighet. Hursomhelst, leranimerad superhjältepausfilm till er! (Tack Nathalee för länken!)

Manusmissöde

Det där som inte får hända under dödsmarschen hände. Jag fick lite oroande meddelanden under slutet av gårdagen, felmeddelanden när jag tryckte cmd+S för att spara. Datorn påstår (och jag vill mena att den ljuger) att jag har för många fönster öppna och så får jag välja på att göra en säkerhetskopia innan jag stänger några. Så då gör jag det, stänger min browser (det enda andra öppna fönstret) och kollar mitt dokument. Jodå, det såg ut att funka. Senare på dagen händer samma sak, jag trycker spara och stänger. Men den här gången stänger jag alltihop och startar om datorn, det skulle ju vara jobbigt om jag var tvungen att sitta med en hel hög nya kopior att sortera igenom. Datorn omstartad – säkerhetskopiorna finns ingenstans att få. Jag gjorde en dropboxkopia vid lunch, men det här var kl elva på kvällen.

Paniken sätter in, scrollar igenom dokumentet – och nu tar vi ett ögonblick och funderar på var i processen jag befinner mig. Det är där man ändrar, lite här och där, lägger till en scen, skriver om en dialog, ändrar en markering (jag har dem i fyra olika färger och två typsnitt för att tala om vad jag ska göra med dem), det är inte arbete det är lätt att spåra – och inser att det finns färgmarkeringar kvar jag var säker på att jag tagit bort, anvisningar jag var säker på att jag följt upp. Sen hittar jag platsen för den stora scenen jag skrev, den som tog hela eftermiddagen. Den finns ingenstans (och jag har tryckt cmd+S flera gånger under den tiden). Till sist hittar jag den plats där problemen tydligen uppstod, mitt i korrigeringen efter ett betaläsningsdokument. Det är bara det att jag kan inte komma ihåg allt jag gjort efter det.

Gårdagen slutade inte lysande, om man säger så. Nu neurossparar jag på sticka och dropbox, och i mappen där det hör hemma. Någon av kopiorna måste väl ändå överleva. Så ska jag bara ta igen gårdagens arbete också, ovanpå det som var planerat för dagens 12-timmarsarbetspass.

Och jag drömde att jag somnat i en grotta och taket trillande ner över mig, jag kvävdes långsamt till döds utan att kunna röra ett finger. Nej, jag behöver ingen hjälp att tolka den. Men den är i alla fall bättre än de senaste nätternas drömmar om djurbarn som dör utan att jag kan rädda dem trots att jag försöker. Och den om zombiefågelungarna i mina blomsterlådor. Och den om … Jag har tre veckor av oavbrutna mardrömmar att dra från men fågelungarna är ändå den underligaste, vi kan sluta där.