Sniglar!

Jag såg det här och förlorade mig själv i minnesbilder av snigelfarmen jag försökte ha när jag var yngre, äggkartonger med blad i botten där jag samlade sniglarna, alla de vackert snirklande skalen. Och när de ‘pussades’ blev jag extra glad. Nu vet jag bättre, vad jag tittade på var snigelsex. Nåja, jag var ju ändå ett barn av 70-talet, jag kan ta det. Och inte så konstigt att alla äggen dök upp på bladen sen. Och vad jag hoppades att det skulle vara just rätt grårosa nyans på dem (mitt avelsprogram var bara i sin linda, jag hann inte riktigt utvärdera det).

Hursomhelst, snabbspola fram lite drygt 30 år och här sitter jag och tittar på snigelbilder och blir varm i själen. Det är fotografen Vyacheslav Mishchenko som har fångat de små gynnarna i sina naturliga miljöer, dolda kameran för sniglar. Det är så fantastiskt att det trotsar beskrivning, här kolla själva: 

Är det bara inte det finaste idag? Kanske på hela veckan?

Vyacheslav Mishchenko och hans snigelbilder

Så stort tack till Karin Tidbeck för tipset och till Bored Panda för att de hittat bilderna från början. Min dag behövde sniglar. Vem kunde ana?

<3 Brandmän mot rasism

Det har varit en tung vecka rent politiskt här i stan. Det torde inte råda några som helst tvivel om var jag står, mänskliga rättigheter, allas lika värde, de demokratiska grundstenarna osv är saker som är grundläggande för mig som person och för anledningen till ett samhälle över huvud taget. Så att den svenska politiken glidit allt mer åt brunt och att media korrigerat sitt språk för att städa upp efter osmakliga åsikter gör mig så jävla förbannad. Att det plötsligt är ett extremt ställningstagande att vara mot rasism, att det är en uttalad politisk åsikt och inte bara medmänsklighet att tycka att alla är lika värda, att ett rasistiskt parti får lov att diktera hur andra ska prata om grundläggande mänskliga rättigheter gör mig så trött. Tack och lov finns det folk som kan tänka vettigt, som kan se förbi främlingsfientligheten till det som spelar roll – vi är alla människor, människor har inte olika värde beroende på var de kommer ifrån och ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om sina svaga och utsatta oavsett hudfärg, sexualitet eller religion.

Den stora demonstrationen mot rasism här i Malmö värmde mig väldigt, och brandmännen som startade Brandmän mot rasism på facebook är också människor med hjärtat på rätta stället. De är sådana jag ser upp till. När det började strömma in bilder till dem för att visa stöd (kolla in fotoarkivet där) blev jag rörd igen och igen. Det är det finaste på facebook på länge och jag gläds åt att få bildbevis på att det finns många som tycker som jag, från alla sidor av samhället.

Självklart är vi som bokhandel också mot rasism och vi visade också vårt stöd.

bokhandlaremotrasism

Ett av sätten att bredda sina vyer och tänka i andra banor än man är van vid är förstås att läsa om andra än de som liknar en själv. För mig är läsandet alltid detta först: att vara, göra, tänka och känna saker jag inte skulle ha gjort utan böcker. Det är mycket som skrivs av och om personer som kommer från samma form av kultur som jag, men det ger mer att läsa om annat, och för den sakens skull gjorde vi en liten lista på böcker som kan hjälpa till.

Tre saker i en

Elizabeth Bear har släppt ny bok! Eternal Sky-trilogin avslutas (och jag har förstås ett ex i min hand i detta nu) och i och med det har hon en hel del intervjuer och annat ute. Den här från Cooking the Books är en favorit av (bl.a.) tre anledningar:

1) Cooking the Books är fantastisk och pratar om mat och dryck i böckerna. Detta är relevant för mina intressen. Att de dricker te i Bears böcker är också relevant för mina intressen.

2) Bear nämner det Jo Walton kallar ‘inclueing’ som är något jag _älskar_ i böcker. När jag som läsare får dra slutsatser av världen, karaktärerna, dialogen osv. Detta är en anle

3) Hon pratar om the artful infodump, hur man berättar om världen utan att vara en olidlig tråkmåns. Och för den som läst hennes böcker så ser man hur väl hon gör det.

Resten av intervjun är också fin. Så att ni vet.

 

Fantastisk Podd #6

Det är dags igen! Fantastisk Podd släpper det sjätte avsnittet och vi har nu kommit tillbaka till malmögruppen, dvs jag, Karin Tidbeck och Kristina Hård. För just det här avsnittet hade vi Kristinas hund med, han tycker inte vi är särskilt spännande utan ligger precis mellan mig och Karin OCH SNARKAR. Tack för den. Rakt i mikrofonen också.

Hursomhelst, här är avsnitt #6 och här är introduktionstexten:

En idé kommer sällan ensam (vanligtvis färdas de i grupp), men var kommer de ifrån? Kan författare bara sträcka ut en hand och fånga dem i flykten eller existerar möjligtvis den där påsen varifrån de drar dem som en vit kanin ur hatten?

Karin Tidbeck, Nene Ormes och Kristina Hård från Grupp Malmö pratar idéer och inspiration. Två avgörande ingredienser för att kunna sätta sig ner och skriva den där romanen eller novellen. Kanske är det så att de där geniala idéerna  behöver en lång förädlingsprocess, men hur lång tid är egentligen rimligt? De pratar om hur en text angrips bäst och om det går att hitta  återkommande teman i deras skrivande.  Ormes avslöjar att hon har en ny skrivmetod för varje bok, Tidbeck att hon skriver medvetandeströmmar eller nonsens och Hård att en berättelse är bara toppen på isberget efter år av tillväxt. Och mitt i alltihopa är det någon som sover …

Om ni har något ni gärna vill att vi ska prata om så är det dags för oss att spela in snart igen. Förslag, frågor och synpunkter mottages med tacksamhet. Och i vanlig ordning, om ni vill ge oss lite skjuts så ger ni oss en fin recension på iTunes eller länkar vidare.

Hoppas ni gillar det här!