Rätt sätt att sälja bil till mig – just add nerdiness. Jag såg och älskade mini-Vader och när Peter Stormare snyggar till VW är jag helt på hans sida. Och nu det här:
Och ifall någon undrade – jag gillade verkligen Star Trek: Into Darkness. Men allvarligt, när ska det komma med fler tjejer? När ska de få prata med varandra?
Det här gjorde min dag vackrare. Och den ger en känsla av svårmod medan den kramar hjärtat.
EDIT: Chris Hadfield, en astronaut vid Canadian Space Agency, har gjort flera andra videor som är värda att ses. Bland andra den här om att gråta i rymden. Just den känns relevant med tanke på musikvideon.
Jag vaknade två gånger imorse. En gång alldeles för tidigt efter att ha drömt om en vacker bro som gav folk pest när de gick över den. Det bekymrade mig att en så vacker bro skulle vara så förfärligt illasinnad och samtidigt kände jag att jag kanske skulle ta och skriva något om den, om de stackare som oskyldigt gick över den, och kanske var det ett utfall av bro-längtan och en känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat av mötet med min själs bro. Hursomhelst lovade jag mig själv att ägna dagen åt skrivande och sen somnade jag om, bara för att hamna i en dröm där mina första 30 000 ord av Arbetsnamn:Blodsbreven var föremål för granskning av min skrivgrupp. Det var inte nådigt att vara där och jag kände så med den stackars texten som jag inte lagt ord till på flera veckor och som jag visste bara var ett grovt utkast. När jag vaknade från den var det inte längre en fundering: om jag inte skriver idag kommer det bara att bli värre.
Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.
Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.
Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.
Alla som någon gång snubblat omkring bland tankar och teorier kring mystiska manuskript har också snubblat över Voynich-manuskriptet. Om det är kod, ett hemligt språk, ett elaborerat skämt eller något annat – därom tvistar alla. Men nu är det inscannat och tillgängliggjort för allmänheten på absolut bästa vis av Beinecke Rare Book & Manuscript Library vid Yale. Här kan ni se det i sin helhet, pdf:en tar lite tid att öppna (för mig på min dator), men det är så värt det.
.jpg)
Jag tror jag ska fira dagen med att läsa lite i Queen Victoria’s Book of Secrets, äta sillmiddag och kanske en öl på balkongen. Det blir troligen inget bål för mig, även om det är en årsmarkör som jag saknar när jag inte får den. Jag jobbar länge och kommer inte att orka starta om. Ifall jag känner mig själv rätt.
Men, det finns gott om underhållning ändå. Här har ni dagens roligaste blogg på tumblr. WHEN YOU LIVE IN MALMOE STAD. Igenkänningsfaktorn är hög. Som här. Följt av den här.
Hoppas er Valborg blir trevlig också!
Igår var jag på Landskrona bibliotek och pratade skrivande och urban fantasy och på slutet fick jag frågan ‘vad skriver du på nu?’ Märkligt nog tog den mig med överraskning. Jag borde förstås ha sett den komma och ha förberett ett svar, men ack nej. (EDIT: Varför jag inte svarade ‘Gaslamp fantasy’ har jag ingen aning om, vi har ju redan pratat om det här, jag visste ju! Hjärnsläpp.) Jag famlade mig igenom en förklaring och samtalet gick vidare till steampunk som genre, vad den innebär och så. Det verkar ha gått hem hos en del av publiken för jag fick höra att en av mina läsare, som annars inte läser så mycket fantastik, nu tänkte ge det en chans också. Trösterikt.
Men så vaknade jag imorse och hörde mig själv, som på repris, säga ‘steampunk är gjort redan’ och drabbades av fasa. Sa jag verkligen det? Det kan jag väl ändå inte ha gjort?! Det är ju inte något jag menade så som det nu lät i mitt huvud i alla fall. Hur jag än försökte kunde jag inte riktigt komma på i vilket sammanhang jag kan ha använt så klumpigt idiotiska termer men det undflyr mig. Jag vet att vi sen pratade om att det inte finns någon svenskskriven steampunkroman än och att vi verkar se fram emot den, men jag vet inte ifall jag fortsatte att klampa vidare i mitt klaver, eller om jag ens faktiskt skapade ett klaver att trampa i.
Nå, hursomhelst, resten av det här är ett försök att sätta mina tankar kring mitt skrivande av steampunk på papper.
Jag började skriva på mitt steampunkprojekt (Arbetsnamn: Den tickande staden) 2007-2008 och hade helt sjukt roligt medan jag gjorde det. I cirka en kvarts bok. Sen kom jag inte vidare, av någon anledning. Den stora idén var att skriva steampunk i Sverige, under svenskt 1800-tal och jag hade inte kommit så mycket längre. Plotbekymmer och annat skrivande kom emellan.
Bild av Tomas Lif
En jul däromkring skrev jag en steampunkkalender om ett luftskeppsöverfall (Ombord Franz Ferdinand) som jag hade väldigt roligt med, men som jag också lyckades bränna lite av mitt sug på. Den finns kvar någonstans i internets gömmor, vackert illustrerad av Tomas Lif och mindre kompetent skriven av mig. Jag absolut _älskade_ julkalenderformatet men att bara ligga ett par dagar före publicering, för det mesta bara dagen före, var inte den bästa metoden för att åstadkomma vacker och väl bearbetad text. Eller bitvis ens redigerad text. Men kul var det.
Bild av Tomas Lif
Så återvände jag till Den tickande staden, skrev om det jag hade som brevroman istället och kände en nytändning – som höll i knappa femtedelens bok. Börjar vi se ett mönster här?
Det är ingen slump att jag samtidigt läste mängder av snygg, rolig, spännande och _färdig_ steampunk och jag tror inte att det var en slump att jag tröttnade på mitt eget projekt samtidigt. Allt verkade gjort. Alla saker jag var entusiastisk över kändes som om någon annan gjort dem bättre och jag fick min förtroendekris. Vid det här laget vet jag att den kommer därnånstans med alla mina projekt, då visste jag inte. Så jag la bort Den tickande staden-brevromanen igen.
Nu skriver jag på något annat, men samma. Det är strikt talat steampunk fortfarande, men det utspelar sig senare. Det är en brevroman fortfarande, men jag har flera andra som skriver och tiden har gått. Det handlar om samma personer, men i andra kontexter och med annat fokus. Det är inte actual machines (AM) utan fucking magic (FM)- för att göra en distinktion jag hörde nyligen. Och jag har helt galet roligt igen.
Vi har nu nått tredjedelen och jag är lite nervös.
Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.
Och jag tycker fortfarande att steampunk i Sverige är en lysande idé. Så jag hoppas att det kommer. Snart.
(Ytterligare Edit: Årets föredrag på Bok och Bibliotek blir förstås – steampunk.)
Jag har pratat om det förut och det har dessvärre inte slutat vara sant – jag har ibland svårt med min internettillgång. Den är för mycket, sociala medier överväldigar mig, sidor slutar aldrig uppdateras och det finns ingen bortre ände för hur länge man kan följa en konversation, ett fenomen, en debatt. Om jag inte håller igen blir jag utmattad och ibland känns det som om jag förlorar perspektivet, eller som om så många andra har gjort det att det enda som återstår är att kasta sig från en klippa eller klippa av routersladden för gott.
Så jag har ägnat mig åt flera olika sätt att begränsa mig. Jag har lagt alla mina sociala medier i en mapp, så att det ska vara mer än ett klick bort att komma in. Jag loggar ut mellan varven, så jag ska ha tid att ångra mig innan jag koppar upp, och jag har försökt långa perioder utan internetuppkoppling alls, men det har inte funkat. Vad skulle jag göra utan wikipedia? Utan mail?
Så, som ett försök i att ge mig själv lite skrivro har jag istället gjort såhär: jag har stängt av notiserena i min telefon, nu får jag veta om någon pingat mig först när jag väljer att öppna appen och det rycker inte i armen lika mycket som förut. Jag har också stängt av min airport i datorn så att jag bara har telefonen som social maskin. När jag vill ha reda på något skriver jag en anteckning och så avsätter jag lite längre tid för research istället. Och kanske bäst för min hälsa är att inte kolla telefonen eller sociala media eller mail i sängen. Har jag gått och lagt mig är dagen över. Punkt.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Min produktion ordmässigt är ofantligt mycket större än tidigare, mitt blodtryck något lägre (det är inte som om världen har slutat producera idioter som berättar för hela internet om sina senaste dumheter bara för att jag inte kollar) och jag har ett par tillfällen per dag som jag kollar mina sociala medier och följer länkar.
Ett annat resultat är förstås att jag inte hinner läsa allt jag brukade läsa, inte hinner svara på alla statusuppdateringar eller tweets som jag skulle ha svarat på förut men jag har tid och ork att svara på de som skriver direkt till mig och framförallt hinner jag skriva. Det är numer rätt sällan jag plötsligt ser upp och inser att det gått en timme medan jag ‘bara skulle kolla en grej’ och när det händer så är det för att jag försökt ta reda på hur många telefoner som fanns i Malmö 1910 och hur postväsendet fungerade före första världskriget. Och det är rätt ok att lägga tid på känner jag.
